I en kombination av poesi, sånger och stundtals humoristiska anekdoter penetreras ämnet från alla tänkbara håll under de två timmar som föreställningen varar. Anslaget i I den blå timmen är mer avslappnat och spontant än Werups tidigare projekt såsom exempelvis Indiansommar, där han tillsammans med Pernilla August genomförde en berusande men strikt manusstyrd föreställning. Suzanne Brögger, som numera även titulerar sig jazzsångerska, kompletterade väl Jacques Werups romantiskt vemodiga självömkan med sina personliga sånger. Inte genom att taktfast knyta ann till den nyss anslagna tonen, utan snarare likt en desillusionerad antites trampa ner de blommor som den rumsrene Werup nyss omsorgsfullt anlagt. Werup strör sött medan Brögger frikostigt saltar de öppna såren med en frän och stundtals rå uppriktighet.

Syntesen av detta kraftfulla konstnärsmöte blir en trovärdig och högst aptitlig blandning, som på ett udda och tankeväckande vis väl förmår konservera tiden och våra livsöden.


Som bäst fungerar det när de båda, med utgångspunkt från sina respektive texter, ger sig in i en ironisk men artig polemik. Med glimten i ögat ifrågasätter de friskt, genom dessa verbala duster, varandras syftningar och tillkortakommanden.

Publiken i den fullsatta konsthallen fick förutom de båda vältaliga poeternas poesi och sång även avnjuta ett ackompanjemang av hög klass. Pianisten Bob Stalins och cellisten Karin Sanden-Berg agerade båda säkert och följsamt till huvudpersonernas stundtals spontana infall.

Ljudkonstnären Johan Bergström var däremot en attraktion i sig. Genom otalet snillrika och experimentella ljudmattor var Johan en i högsta grad aktiv medskapare till föreställningen. "Det nyckfulla med lyckan är att vi försöker minnas den redan medan den pågår", konstaterar slutligen en sentimental Werup. Detta medans den tidigare smått misantropiska Brögger väljer att inge hopp genom att slå fast att passionen är efterhängsen och hemsöker oss även på äldre dar.


Då jag efter föreställningen får ett samtal med de båda befästs just den icke sinande passionen, både till livet och till samarbetet de båda emellan. Båda uppskattar den näring som den ökande graden av musik givit deras respektive konstnärskap.

"Näring, men också en stor portion utmaning", säger Suzanne och berättar med en försiktig fasa om spelningen i det stora tältet på Peace and Love - festivalen i Borlänge här om dagen. "Jag föredrar det mind-re och varmare formatet som här i Brösarp", då stortrivs jag, berättar Suzanne varpå hon levererar ett av sina smittsamma leenden under den karaktäristiska hatten.