Ett sprudlande energiknippe

Publicerad: 09. April 2005 02:00


 

 

 


Inte mycket är sig likt för Malmö Opera och Musikteater denna vår. Under tiden som Storan renoveras och unnas en välförtjänt ansiktslyftning är teaterns verksamhet flyttad till Båghallarna under resterande del av året. Lokalerna nere i hamnen, vilka tidigare användes som verkstäder av Kockums varv, fick i och med torsdagens premiär av Spindelkvinnans Kyss sin invigning.

Båghallarna ska under hösten stå värd för ytterligare två uppsättningar – den specialbeställda skräckkammaroperan Skuggspel av Hans Gefors, samt Rodgers och Hammersteins musikal Ocean Pacific. Det finns dock ingen anledning att vänta in de uppsättningarna, Spindelkvinnans Kyss är skäl nog för ett besök.

Manuel Puigs bok, som framgångsrikt filmatiserades på 80-talet, och sedermera via giganterna John Kander och Fred Ebb blev musikal, handlar om den politiska kämpen Valentin och homosexuelle Molina, två män med vitt skilda historier, fängslade i samma cell i ett icke namngivet sydamerikanskt land. Båda har de allt att vinna på att inte bli involverade i varandras liv, ödet bär dock på en annan agenda vilket leder till ett möte över alla tänkbara gränser.


Film som dagdröm
– Jag behöver filmen för att påminnas om det sköna, säger Molina vars dagdrömmar om filmens förlovade värld fungerar som tillfällig bot mot fångenskapens hopplöshet och hot. Som tröst i en verklighet som för Molina och hans medfångar är allt annat än glamourös. Den för otukt fängelsedömda Molina, spelad av Fredrik Lycke, talar länge och gärna, helst om film och då företrädelsevis melodramatiska 40-tals rullar.

Valentin, kraftfullt och övertygat spelad av Michael Jansson, vars liv inledningsvis enbart kretsar kring politiska göromål, trollbinds så småningom även han av Molinas berättande i vilka han successivt tar allt större del.

Scener ur filmerna framförs därpå i täta nummer, följer handlingen och ackompanjerar finurligt den verklighet de båda fångarna tvingas hantera när drömmen väl tar slut och angiveri och tortyr obönhörligt tar vid.


Korsbefruktning
Spindelkvinnans Kyss är ingen vanlig glittrande må bra musikal. Den är dramatiskt tät, men samtidigt ett sprudlande energiknippe. Föreställningen är lika mycket en studie av Molinas famlande i gränslandet mellan dröm och verklighet, som en uppvisning i lyckad korsbefruktning mellan dramatisk teater och musikal.

Föreställningen bär dessutom på en påtaglig politisk laddning som skvallrar om att platsen lika gärna kunde varit den aktuella kubanska Guantanamobasen. Publiken i Båghallen, placerades som på en arenateater runt scenen, fängslades således i flerdubbel bemärkelse.

Den sparsmakade men rörliga scenografin består nämligen till stor del av galler vars ständiga nyformationer effektivt just fängslar, förhöjer och i god samverkan med föreställningens övriga delar bidrar till en näst intill euforisk visuell puls med vars rytm publik och handling är fullt synkroniserad.

Till och med orkestern, under dirigenten Mikael Jöbacks stabila ledning, satt stundtals bakom galler. Musiken visste dock inga begränsningar utan färgade livfullt och säkert föreställningen.

Fredrik Lyckes förträffliga tolkning av den homosexuella Molina vinner stor trovärdighet genom att inte landa varken i tröttsam karikatyr, eller i ett allt för överdimensionerat och självupptaget missmod, vilket präglat andra uppsättningar. Den karismatiska Birgit Carlsten imponerade också i rollen som modern.

Allvaret till trots präglas föreställningen av högt tempo, humor, bredd och spets på ett vis som bara Ronny Danielsson förmår. Han har skapat en både innehålls- och formmässigt angelägen fullträff.

Hade Båghallarna fortfarande huserat båtar hade dom kantrat, tagit in vatten och sjunkit som stenar. För Ronny Danielssons fartfyllda, pulserande föreställning fick hallen att gunga. Om film är bäst på bio, är musikal just nu bäst i Båghallarna.



Michael Högberg