HEM ¦ OM ¦ NYHETER ¦ TJÄNSTER ¦ MATERIAL ¦ KONTAKT ¦ LÄNKAR ¦ IN ENGLISH

Nyheter »

 

 

 

Artiklar/Reportage »

En fängslande väv av motstridigheter


Chrsiter Strandberg och Nina Hoppe.

Förstora bild >>


Enligt grekiska mytologin blev Zeus dotter Persefone bortförd av Hades till ett liv i underjorden. Hennes mamma, och tillika växtlighetens gudinna Demeter, tvingades enligt myten köpslå med Hades för att befria sin dotter.

Resultatet blev så småningom att Persefone fick bo halva året hos sin mor, och andra halvan i underjorden hos Hades.

Samma tema återfinns i flertalet andra myter. I grekisk mytologi har vi till exempel berättelsen om Afrodite som söker sin älskade Adonis. Den myten är å sin sida importerad österifrån där vi har gudinnan Anat som söker sin Baal, och så vidare ända tillbaka till Gilgamesh-eposet från 2000 år före Kristus, där vi återfinner samma tema

Teatr Weimar har genom föreställningen Persefone inlett en serie där världslitteraturens kvinnliga arketyper ska utgöra grunden för att belysa unga kvinnors livsvillkor.

I likhet med myten serveras vi i Teatr Weimars avskalade, nakna föreställning ett modernt kvinnoöde med dubbla ursprung.

Skådespelarna Christer Strandberg och Nina Hoppe iklär sig under föreställningens gång rollerna som föräldrar, vänner, lärare och pojkvän, vars berättelser alla gör anspråk på att teckna den korrekta bilden av den nyligen avlidne unga kvinnan Persefone.

Bild efter syfte
Bilden som framträder är ingalunda tydlig, enhetlig eller kronologiskt följsam. Det är en fängslande väv av motstridigheter, där berättarna istället väljer att ge den bild de själva tycks behöva i eget syfte.

De både föräldrarna porträtterar med dåligt spelad stolthet präktigt bilden av den skötsamma dottern för vilken dom gjort allt de kunnat. Hennes lärare försvarar å sin sida sitt utnyttjande av Persefone med lika tunna som desperata förklaringar, vännerna likaså. Alla tycks de, i avsaknad av bättre verktyg, ordinerar sig själva livslögner som bot mot dåligt samvete.

Utan att själv framträda finns hon således där, som föremål för berättelserna och för vår förundran. Mångfacetterad men utan varken botten eller tyngd sätter Persefone genom sitt lika gränstämjande som korta liv effektivt frågan om identitet i centrum.

Publiken i järngrepp
Ämnet är tungt, spelet sparsmakat och scenografin näst intill obefintlig. Likväl förmår regissören och manusförfattaren Christina Ouzounidis hålla premiärpubliken i ett järngrepp. Föreställningen balanserar effektivt och okrystat mellan olika tilltal såsom teveinspelning, förinspelade röster och ljudmattor som komplement till texten.

Dialogerna, och då främst de mellan de båda föräldrarna, är dock så starka och välskrivna att de förmått att helt stå på egna ben. Ofta tar textpartierna sin start i svaren, om vilka de båda kombattanterna frenetiskt ofta är osams, för att i nästa sekund uppnå en näst intill komisk samstämmighet.

Vi får gissa oss till frågan, vilken uppdagas lång senare. Genom detta grepp aktiveras publiken effektivt och förblir ofrånkomligt närvarande.

Onödig energi
Både Christer Strandberg och Nina Hoppe är samspelta och agerar genomgående trovärdigt och stundtals med en fängslande nerv som effektivt trollbinder.

Kasten mellan de olika rollerna är dock inte alltid tydliga. Onödig energi går ibland åt till att fundera ut vems historia de nu ger röst åt, vilket är synd på en så bra text.

Teatr Weimar, en teatergrupp som under sina tre år fått finna sig i att agerar lite i kölvattnet av Teater Terrier, är numera ett spännande och lite udda inslag i den skånska teaterfloran.

Deras lokaler vid St Gertrud i Malmö inbjuder till både intima och tänkvärda teaterupplevelse, och Persefone är inget undantag. Zeus och Hades lögnaktiga batalj om vår mänskliga identitets hemvist är väl värd ett besök.



Michael Högberg






 
Sidan är utskriven från: ystadsallehanda.se

© Ystads Allehanda. Materialet skyddat enligt lagen om upphovsrätt.
Ansvarig utgivare: Margaretha Engström.

 

 

 

 

 

 

• MH K&K © 2006  • info@hogberg.org •