"Det är när musiken tystnar som problemen börjar" sägs kallt och med ögon som skvallrar om både skräck och visdom. Det är dock en visdom av oönskat slag, baserad på erfarenheter av livets mörkaste och svartaste sidor. Orden och ögonen tillhör en av de tio porträtterade kvinnorna i Teater Deliriums uppsättning "Naken".

Pjäsen är skriven av amerikanskan Joyce Carol Oates, den av Svenska Akademien ständigt förbisedde, och består är 10 monologer i vilka vi möter kvinnor av olika slag. Från den yttersta noblessen till go-go dansösen, sjukvårdsbiträdet och annorexi flickan på 47 kilo. Vad de har gemensamt är, som titeln antyder, att de nu står där nakna och avskalade. Fyllda av en tomhet som obönhörligt kryper på då just musiken från festen tystnat.

 Det är då, när livet passerat som blåmärkena syns, eller insikten om det olevda livet gör sig plågsamt påmint. Nakna, utan tillflykt och bortom medelklassens förljugna föreställningar, blottas deras öden. Vissa uppgivna, andra fortfarande krampaktigt maskerande, men likväl väl medvetna om att den som gömmer sig enbart riskerar att drabbas desto hårdare vid uppvaknandet till den rått verkliga vardagen.

Sanna Persson och Ann-Katrin Andréasson. "Naken" är på inga sätt lika tunga att se, som de tankar man tar med sig hem. Däri ligger denna uppsättnings storhet. "Naken" är inte några övertydligt moraliserande eller politiskt tillrättalagda sedelärande berättelser. De är spännande, gripande och sorgliga, men på en och samma gång fulla av de mest uppsluppna och befriande gapskratten.

 Vi skrattar mer än vi gråter. Mitt i allt elände ler vi gång på gång lätt rodnande åt de vardagliga ting vi alla känner igen. Som när sjukvårdsbiträdet i förbifarten smörjer in sina armbågar med Idominsalva. Livets stora och små företeelser blandas i en både tankeväckande och roande föreställning. På scen skiftas Ann-Katrin Andréasson och Sanna Persson om att framföra monologerna.

 Den sistnämnda, som kunnat ses i SVT´s "Tredje Riket" och nu senast i "Hipp Hipp", inleder med monologen "Blodblåsan". Med en skör, viskande och knappt hörbart röst lyckas hon, ackompanjerat av en mästerlig mimik, på ett lite udda vis fånga publiken i ett järngrepp som hon sen aldrig släppte. Ann-Katrin rör sig likaså, på ett alltid lika självklart och övertygande vis, mellan de olika karaktärerna.

 Av premiärfestens sorl att döma så var den största behållningen utan tvekan föreställningens sista monolog, vilken utvecklades till en dialog mellan mamman, spelad av Ann-Katrin, och dennas ofödda barn, spelad av Sanna. En hejdlöst komisk scen där mamman som är i kast med att slänga sig ut för en bro inleder en konversation med barnet i sin mage. Träffsäkra glåpord och anklagelser haglar tätt mellan dom båda. Mellan raderna kan vi dock, då skrattet lagt sig, otvetydigt läsa - älska mig!

 Gabriel Flores Jair har i sin regi på ett sällsynt lyckat vis förmått skapa en angelägen och viktig föreställning som förmår att både roa och oroa. Att premiären förlagts till den internationella kvinnodagen är givetvis ingen slump. Oates texter påvisar kvinnors utsatthet och öden, men här återfinns inget utpräglat manshat, förenklad polarisering mellan könen eller övertydligt moraliserande.

 Med glimten i ögat dras vi istället roande igenom berättelserna vilka på ett djupare plan snarare sympatiserar med allas vår utsatthet . Anna Sigurdsdotters effektiva scenografin är den lika avskalad och naken som kvinnorna i pjäsen. En rund röd cirkusmatta samt är tre skärmar är allt den utgör. Med "Naken" går Teater Delirium efter 3 år i graven. Framgångsrikt har de hunnit med 6 uppsättningar, däribland "Spindelkvinnans kyss" av Manuel Puig samt "Krapp" av Samuell Beckett. När nu gruppen splittras och antar nya konstellationer så gör dom sin sorti med flaggan i topp.

Michael Högberg