När storstäderna och dess institutioner i skenet av det nyss passerade mångkulturåret krystat och plikttroget försöker belysa det nya Sverige, har det alltjämnt blivit magplask. Otippat är det istället på den skånska landsbygden som man förmår producera en föreställning som vet vad den talar om.

– Jag brukar hitta på lekar för att få tiden att gå, berättar Mladen Puric i rollen som sig själv. Han refererar till tristessen i att som barn stundtals vara inlåst i en lägenhet i veckor. Jämte denna händelse har historier där elände och sorger radats upp, tillsammans bildat ett lapptäcke över en otrygg och sargad mans resa genom livet.

Teater Kapija är teatergruppen som huserar utanför Abbekås, men just nu huserar hela Europa hos Teater Kapija. Historien i Mitropa handlar förvisso om Mladen själv, men dess problematik återfinns hos otalet flyktingar, vilka mot dess vilja tvingats passera gränser, personliga såväl som nationella.

I det hänseendet är Teater Kapijas föreställning av stor vikt genom att den effektivt sätter kött på våra beniga föreställningar om vad som kännetecknar en invandrare. Föreställningen är tillräckligt personlig för att det ska kännas, och samtidigt skickligt generell och befriad från politiska förtecken eller allt för daterade händelser.

I sin till synes eviga jakt på trygghet har Mladen nu nått en punkt där han som nybliven far tvingas brottas med demonerna från förr. Moderns allt för tidiga död, den frånvarande fadern samt barnhemspersonal utgör alla en luddig fond mot vilken han nu ska bygga upp sin egen fadersroll – därav denna videodagbok i vilken föreställningen tar sitt avstamp.

Att sveken från fadern är ett tungt ok för Mladen att bära blir tydligare allt eftersom historien nystas upp. Frågan om varför fadern agerade som han gjorde förblir dessvärre obesvarad intill dennes död.

– Jag vill ej vara rädd längre, jag vill ej vara en liten människa, berättar han varpå han bläddrar i sin akt från barnhemmet på 70-talet där han beskrivs i inte allt för positiva ordalag.

Stundtals är det en magnifik hypnotisk resa, i andra fall enbart briljant. Teater Kapija balanserar förträffligt väl på linjen mellan de olika uttryck de valt för att ge liv åt denna text vilken egentligen är en monolog.

Via filmer, bildprojektioner, dialoger, Janna Erikssons sång och Dragan Popovics musik kopplar föreställningen ett säkert och variationsrikt grepp om sin publik. Som vackrast är det när gestalter från det förgångna tar sig form och flyktigt passerar likt oroliga spöken för att avlösas av att Mladen finner ett föremål att vackert binda upp en ny historia kring.

Samspelet mellan tekniken och skådespelarna och den stundtals täta regin skapar tillsammans med den oerhört starka historien en föreställning som det är omöjligt att värja sig mot.