Välsmakande chokladpraliner Inkonsts konstnärlige ledare Natik Awayes höll sitt invigningstal suggestivt uppbackad av hårdrocksbandet Suma. BILD: LENA RYDÄLV Zoro, sydafrikansk reggaeartist, fick Inkonsts klubblokal att gunga på invigningskvällen. Publicerad: 06. Februari 2006 16:00 Senast uppdaterad: 06. Februari 2006 16:45 "Vi ska vara landets viktigaste hus för alternativ kultur", fastslog Natik Awayes, ledare för kulturföreningen Inkonst, då han på lördagskvällen invigningstalade i de nya lokalerna på Bergsgatan i Malmö. Invigning av Kulturföreningen Inkonsts nya lokaler Mazettihuset Malmö 4 februari. För att symbolisera de alternativa, gränsöverskridande och genrebrytande ambitionerna ackompanjeras hans tal av det psykedeliska heavy metalbandet Suma, vars hypnotiskt energifyllda konsert därefter tog vid. Kvällen, vilken började redan klockan 18, hade dessförinnan visat upp en sprudlande mosaik av diverse uttrycksformer. Det rosade sjumannabandet Yttling Jazz inledde festligheterna. Dess ogreppbara och stimulerat spretiga sound fungerade som en utmärkt programförklaring för Inkonsts strävan efter att just fånga upp de konstformer vilka tenderar att ramla lite utanför de rådande uppdelningarna och de skånska scenernas konsertrepertoarer. Med pianisten Björn Yttling i spetsen levererade bandet en handfull låtar i varierande genre och tempo. Jazzens finlirande frossande i skalor kombinerades med en lika medryckande som direkt lättillgänglighet och sund lekfullhet. Eller som Björn Yttling själv beskrev sista låten– en tokdans i tretakt! Därefter följde det unga åttamannabandet Irene, vars aningen opolerade framförande likväl bjöd på en god och lovande ambition där 60-tals pop blandades med gitarrbaserat energifullt gung a"la Brainpool. Knappt hann dom lämna scenen förrän den sydafrikanska reggaeikonen Zoro klev på och tillsammans med Clara Stjärna fick hela Inkonst att gunga. I teaterlokalen bjöd Teater Terrier i samarbete med Theatron på en lika tankeväckande som hejdlöst underhållande föreställning, som dom kallade ett dramatiserat föredrag. Ett slags work-in-progress där grupperna under årets gång ska fortsätta utforska språkets gränser och kommunikationens komplexitet. Ska man plocka något russin ur denna kvällens sprudlande kulturmosaik så vore det, att döma av publikens bifall och minglandets spontana omdömen, Danscentrum Syds danskonstverk Sauvage. Elin Kettler Gustafsson och Annou Nilsson bjöd på en berusat fängslande dansföreställning, vilken ackompanjerades live av musikerna Mathias Nihlén och Adam Person. Förutom gitarr nyttjade de båda musikerna vinglas såväl som diskställ för att skapa de mäktiga ljudmattorna vilka effektivt omslöt de båda dansöserna som i sin tur trollband sin publik. Flytten till de nu invigda lokalerna i Mazettihuset har det talats om länge. Turerna har varit många, och debatten stundtals hård. Men likt ett en fin flaska whisky tycks den utdragna processen enbart varit av godo. De smakfullt inredda lokalerna i centrala Malmö består av fyra avdelningar: en konserthall, en restaurang, ett dansgolv (alternativt utställningslokal), samt en lagom intim teaterscen i sedvanlig blackbox-anda. Inkonst har allt sedan föreningens bildande stått för en stimulerande bredd. Jazzkvällar har avlösts av konstutställningar, föreläsningsserier, barncafé, teater, konvent och konserter. Den kanske största styrkan har dock varit föreningens funktion som accelerator för subkulturernas olika klubbar. Ja, alla tycks kunna identifiera sig med något av det som sker på Inkonst, och i den andan tycks det fortsätta. På onsdag gästar Lars Noréns nyskrivna pjäs Terminal den forna chokladfabriken. Att detta kulturens Mecka förmår kombinera bredd med kvalitet råder det inget tvivel om. Chokladfabriken är sedan länge borta, men Mazettihuset bjuder i och med Inkonsts ambitiösa program likväl på en rik chokladask med en pralin för varje smak. Ja, stilarna och greppen var nu liksom då, och i likhet med människorna denna kväll – många! Den nästan hundra meter långa kön till entrén var lika lång när vi gick som när vi kom. Och Natiks högtflygande tankar om husets framtida betydande funktion är inget jag tror han behöver kämpa mycket för, det handlar snarare om att stilla ett rådande behov. Michael Högberg