Kultur malmö
Hyllad ena dagen, utfrusen nästa. Allehanda träffade skådespelaren Thorsten Flinck inför kvällens föreställning på Ystads teater.

Efter att bränts och otaliga gånger hängts ut i framför allt kvällspressen är Thorsten Flinck numera restriktiv med presskontakter. Förutom några plikttrogna presskonferenser är Allehanda den enda tidning som på senare tid fått en längre intervju med mannen bakom alla rubrikerna.

Som 19-åring fick han skivkontrakt, vilket han tvingades tack nej till då han samtidigt tillsammans med Peter Dalle och Claes Månsson kom in på scenskolan. Därefter haglade uppdragen över den talangfulle Flinck.

Han har arbetat med i stort sett alla de största, spelat de kända rollerna på de största scenerna. Han har regisserat några av Dramatens absolut främsta föreställningar och medverkar i ett femtontal filmer och teveserier. Till hösten ska han dessutom filma Strindbergs Fadren för TV4.

Dagen efter fredagens rosade urladdning på Inkonst i Malmö hade vi bestämt möte. Vägen dit var inte rak, och när tidpunkt väl var fastslagen så tycktes väntan vara min ständiga följeslagare.

Väntan tycks för övrigt vara synonymt med Thorsten. Fredagens föreställning startade 25 minuter efter utsatt tid. Och den intervju som jag var lovad sköts upp i tre timmar. Slutligen ändras även platsen och jag blir förd till hans hotellrum i vilket han sovande ligger nedbäddad då jag kommer!

Anledningen är inte något vilt festande, den tiden är förbi, utan den att Thorsten lider av smärtor från sin reumatism, en tilltagande psoriasis samt att hans stämband är inflammerade. Han väcks, behandlas med kortison, diverse tabletter och luftrörsvidgande.

Han får inte tala på några minuter, varpå en surrealistisk tystnad uppstår. Framför mig ligger den man som mer än någon annan hörs och tar plats, men som nu är tvingad till tystnad. Slutligen bryts tystnaden.

– Vill du ha en cigarett, frågar han. Jag avböjer, och den surrealistiska bild jag tidigare konfronterats med spetsas nu ytterligare genom att denna av sjukdom sargade man efter alla mediciner ordinerar sig själv en cigarett – och detta i ett rum med rökförbud.

– Du har kanske svårt att tro mig, men jag är faktiskt blyg, har torgskräck och är sällan ute. Jag är också oerhört nervös och kräks ibland fortfarande innan jag går in på scen, berättar Thorsten. Men så tillägger han: Men när jag väl står där är jag totalt orädd.

Ändå är teateryrket inget han rekommenderar, åtminstone inte till sina döttrar som han talar länge och väl om.

– Felice önskar bli skådespelerska. Men jag försöker förklara för henne att vi som håller på med teater är ledsna och tragiskt kärlekstörstande människor.

Sorg och tragik har också präglat stora delar av Thorstens långa väg tillbaks från sitt missbruk, och stora delar av vårt samtal kretsar kring just detta.

– Jag gick från renlevnadsmänniska till narkoman på ett år. Det hela började med att jag fick svår reumatism och kort därpå diskbråck, och ordinerades bland annat morfin. Inte värre doser än att en vanlig människa kan hantera det. Men jag som alltid varit lite "dampig" hittade plötsligt hem. Fick mersmak och fastnade i ett beroende, berättar Thorsten.

Mediedrevet rullade och det var en jobbig tid inte minst för barnen

– Jag avgiftades och har varit drogfri i fem år, men förnedringen fortsätter. Det är som att människor envist vill se myten om den lidande och missförstådda konstnären förkroppsligad. Och ideligen slår ner mig.

Ett exempel på detta var i Mariestad där Thorsten framträtt några dagar innan han kom till Malmö.

– Jag var lite kort mot en i personalen på hotellet, men gav mig ut för att köpa en blomma till henne. Jag har nämligen de senaste åren fostrats och lärt mig sitta vackert, säger Thorsten och skrattar mitt i allt elände.

– När jag kommer tillbaks har dom sökt igenom mitt rum, hittat min receptbelagda medicin. Polisen kommer, hämtar mig och tvingar mig lämnar urinprov. Sen slår Aftonbladet upp en helsida om min vilda knarkfest på hotellet. Det är vidrigt och oerhört förnedrande, berättar en påtagligt sårad men härdad Thorsten Flinck.

– Jag har varit drogfri i flera år nu, men det skrivs det inte ett skit om. Se här, säger han och viftar med lördagens Kvällsposten i vilken fredagens föreställning rosades till skyarna. Här beskrivs jag som en av Teatersveriges mest begåvade aktörer, och nästa dag skriver samma tidning skit. Tro fan att man blir schizofren!

– Eller som igår när publiken stod upp, applåderade och skrek. Dom sekunderna är kärlek och jag vill gärna tro på det. Men det smärtsamma är att samma personer sen kan gå på mig ganska ordentligt, kalla en både det ena och det andra. Det hade ju varit en sak om jag partyknarkade, men jag var ju sjuk. Sjukdomen var ingången till mitt beroende, och sen blev beroendet en sjukdom.

Thorstens brist på erkänsla från sin omgivning ligger som en tung väv över vårt samtal, och han infriar i mångt och mycket, trots alla lovord, bilden av det missförstådda geniet.

– Många påstår att jag mer går på känsla än på koll. Jag har möjligen ett annorlunda temperament, men jag har full koll. Jag handlar och agerar oerhört medvetet på scen. Har du inte björnkoll kan du inte göra det du såg i går.

Han sätter sig upp, fäster blicken i mig och för handen till tiningen.

– Jag är intellektuell i största möjliga mån. Det finns ingenting, ingenting där som inte först var tanke. Ta scenografin, noterade du att hyllan stod några grader snett, samt att bordet lutade lite? Det är tanke, små detaljer som skapar rörelse och dynamik i rummet. Hade det stått rakt fram hade det inte räckt längre än till andra bänkraden.

Men nu har det sakta vänt, människor och kollegor som inte hälsade på honom tidigare hälsar nu åter.

– Men av rädsla. Dom ser att jag är friskare, starkare. Det är som att dom vill gradera sig, vilket är tragiskt i sig. Jag har fråntagits priser och utmärkelser, nekats bostäder och kulturbidrag. Jag har frusits ute från etablissemanget. Det har faktiskt hänt att jag som 43-åring haft en föreställning för utsålda hus och sen tvingats sova i en trappuppgång.

Om Ystad, som han gästar i kväll, har han bara gott att säga även om besöken i staden varit få.

– Jag spelade där med mitt band för några år sedan. Innan dess var det 20 år sedan då jag hyrde ett hus i Simrishamn. Var då i Ystad där jag helt slukades av bibliotekets Oscar Wildesamling.

Torsten avbryter och erinrar sig plötsligt att han ju är mitt i arbetet med just ett nytt Oscar Wilde-projekt på engelska, och undrar om jag vill vara premiärpublik. Han drar en av de fyra strofer han lärt sig och med ens är den sjuke Thorsten Flinck som bortblåst.

– Hur lät det? Jag kan ju inte engelska så jag får gå på gehör – lät det bra? undrar en plötsligt ivrig Thorsten.

När jag lämnar hotellet är det 45 minuter tills han åter ska stå på scen, och jag gissar att även den föreställningen blir aningen försenad. Men jag lovar – det är det värt. Ni som har möjlighet att se föreställningen i kväll i Ystad bör ta den, även om ni får vänta en stund.

Michael Högberg