Flinck bjuder på genialt skådespeleri Publicerad: 15. Maj 2006 02:00 Teater Vårt förakt för svaghet En dubbelföreställning innehållande Paria av August Strindberg samt Dr. Flinck, fritt efter Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Alla roller, regi & dramatisering: Thorsten Flinck Inkonst, Malmö 12-13 maj Spelas på Ystad Teater den 17 maj. Det vilade en i teatersammanhang sällan skådad förväntan i luften. Likt inför en rockkonsert var trängseln stor och det härskade en näst intill frenetisk iver över att få komma längst fram i kön. I sann rockstjärneanda var dessutom det sedan länge utsålda evenemanget försenat, och vi släpptes inte in förrän 25 minuter efter det att föreställningen skulle ha börjat. – Det är typiskt Thorsten Flinck, säger en kvinna som står bredvid mig i den trånga kön. Inte med irritation utan snarare med ett nästan lyriskt skimmer ackompanjerat av en nöjt leende. Uppenbart är många här för att möta mannen bakom alla de skandalomsusade rubrikerna, och blir tillsynes nöjda då det försenade insläppet, på ett blygsamt men förvisso tillräckligt vis, infriar bilden av den struliga skådespelaren. Väl inne möts vi av Thorsten sittandes vid ett sminkbord vid sidan av scenen och mumlandes gå igenom repliker och sinnesstämningar samtidigt som han sminkar sig. Vi blir således en del i föreberedelserna, och insveps effektivt i en än mer tilltagande förväntan. Föreställningen som sen tar vid är en dubbelföreställning bestående av August Strindbergs Paria, samt en fri tolkning av Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, som här kallas Dr. Flinck. Båda går dom under namnet Vårt förakt för svaghet. Paria, som man förresten kunde se i en tv-version för några år sedan, inleder och tar oss passande nog till de skånska slätterna. Där munhuggs två män med vars ett dunkelt förflutet. Den ena mannen är stöpt i en sympatisk, stark och välartikulerad form. Den andra i ett beräknande, lömskt leende ormlikt slingrande, vars samtidigt desperat publikfriande form framkallar ett starkt ogillande. Thorsten växlar skickligt mellan rollerna där han förkastar och hånar den svage samtidigt som han framgångsrikt och effektivt gärna hänger sig åt dennes allt mer tilltagande kärlekstörst. "Det är lugnt, skådespelaren och regissören Thorsten Flinck är här, och det kommer att gå bra", försäkrar Thorsten med faderlig stämma då han lugnar sina båda allt mer oroliga roller. Mitt emellan dessa brottslingars tvistande över brott och straff framträder stundtals Thorsten Flinck själv där han dels ironiserar över sina egna tillkortakommanden, samtidigt som han likt citatet ovan, med lömskt trygghet lugnar sina båda kombattanter. Efter paus tar Dr. Flinck vid och den medicinering vi tilldelas är av skådespelarkonstens allra yttersta slag. Thorsten Flinck förkroppsligar Doktor Glas, Pastor Gregorius och Helga med en bländande skärpa och övertygelse som saknar motstycke, och lever här upp till ännu en av sina myter – den som en av vårt lands absolut främst skådespelare. När Thorsten gestaltar Doktor Glas är han Doktor Glas med alla dess tillhörande kval. Liksom när han utan andra hjälpmedel blir Helga – ja, då är han helt enkelt kvinna, så är det bara… Och som en väsande, flämtande pastor Gregorius är han osmakligheten personifierad. Vi kan ana oss till de på nästippen placerade läsglasögonen, även om de inte vilar där, liksom vi hör den över golvet hasande kroppen även om det enbart låter sig anas. Så stort är Thorstens Flincks skådespelarregister är det förkroppsligar till och med det oskedda, att vi förmår se det osedda och sitter som på helspänn med halvöppen mun och bara insuper stämningar från det av inlevelse laddade rummet. Om Paria var en uppvisning i intensitet och utstrålning så är Dr. Flinck det trollbindande inlevelsens manifest. Borta är det bombastiskt charmiga och temperamentsfulla, och istället regerar det sublima och inlevelsefulla trots att spelet fortfarande är stort, ofrånkomligt och osvenskt. – Det blir inte större än så här, säger samma kvinna som jag inledningsvis talade med då vi nu lämnar lokalen. Och då avser hon inte den inledande förseningens charm, utan det faktum att vi fått se genialt skådespeleri av sällan skådad intensitet. Michael Högberg