I andra akt tog föreställningen behövlig fart. Riktigt snyggt blev det i ett ruggigt fängslande eldsprutande nummer.bilder: Michael Högberg
Hästshow Apassionata Malmömässan 13– 17 januari Info:www.hastgala.se
Med 50 hästar, 2 åsnor, 85 personer, 11 lastbilar och 5 ton hö utger sig Apassinoata för att vara världens främsta hästshow. Nu krävs det ju lite mer än kvantitet för att dra en storpublik till Mässhallarna i Malmö. Kvalitet, konstnärlighet och en tekniskt sofistikerad show utgör projektets andra stöttepelare.
Till sin hjälp har Apassionata en handfull världsstjärnor inom diverse discipliner med den svenskan och tillika medaljtyngda Minna Teldes som största dragplåster. Utöver detta även ett antal sångerskor och dansare.
Under det inledande minglandet beskriver producenten Tessie Sjöstedt i charmigt svulstiga ordalag showen som bred familjeföreställning.
"Lite som Holiday on ice", och lägger därefter till, "fast utan is och skridskor".
Operasångerskan Arndis Halla är en av showens största dragplåster. Till höger syns Tobbe Larsson.
Efter att ha sett första akten, som dessutom var nästan 25 minuter försenad, kan jag inte annat än leka med tanken på hur kul det varit om det hela trots allt förlagts på is, i dess dubbla mening. Underhållningsvärdet var förvånadsvärt lågt, och stundtals långtråkigt och variationslöst för den oinvigde.
Stjärnan Minna Teldes dressyrnummer, som avslutade den första akten var ett upphaussat antiklimax, utan värde för den som saknar referenser till dressyrens finlirande.
Inte ens de efter vart tredje nummer obligatoriska clownaktiga numren där antingen en åsna eller ponyhäst agerade vrångstyrig mot sin ägare får en att dra på mungiporna. Förutsägbart och föga roande inte ens för min 6-åriga dotter som var med mig denna kväll.
Är ambitionen att roa och få till stånd lite variation i föreställningen så borde en så pass påkostad produktion som Apassionata förmå sig prestera mer än dessa urvattnade nummer som man i olika kläder redan sett ett flertal gånger. Själv får jag för mig själv bilden av Monty Pythons Holy Grail där riddarna med hjälp av urgröpta kokosnötter simulerar att de rider, och genast ikläs jag ett försiktigt leende.
I andra akt tog föreställningen behövlig fart. Röken låg tät, koreografin stramades upp en aning samt sång- och dansnumren stod för behövlig energi och variationsrikedom. Riktigt snyggt blev det i ett ruggigt fängslande eldsprutande nummer, i vilket hästarna och dess ryttare inte bara med stor imponerande nerv vandrar genom elden, utan även agerade i samklang med föreställningens övriga delar så som kostym om musik.
Föreställningen är proffsig. Dock allt för proffsig, fjärran och dränkt i klichéer. Inte minst den dåligt påklistrade ramberättelsen där en ung pojke på ett pompöst, självgott och allt för svulstigt vis av sin farfar vägleds genom hästens historia. Tanken är i sig krystad, och hjälps inte av att farfar, och tillika presentatör, är dansktalande. Poänger trillar bort och samband passerar stundtals obemärkta.
Visuellt bedårande och tempomässigt godkänd är andra akt i många hänseende en imponerande fröjd för ögat, och i sina bästa stunder en fullfjädrad familjeföreställning. Men likt höstens Levade – Noble Horse Gala blir ögat efter en stund mätt, och jag roar mig med att istället föreställa mig hur det hela skulle ta sig om hästarna var iklädda skridskor.
