Malmöbaserade Amandakvartetten och sångerskan Maria Svedebring, lärare på Österport och boende strax utanför Ystad, bjöd på ett spännande samarbete på Inkonst i Malmö i fredags. Fr.v. Åsa Håkansson, Anna Rosén, Jessica Lundeberg, John Löfgren och Maria Svedebring. Bild: Michael Högberg

Amandakvartetten utforskar ny mark

Konsert
"Längtan och gummistövlar"
Inkonst, Malmö 7 mars.
Amandakvartetten med Maria Svedebring, Åsa Håkansson, fiol, Anna Rosén, fiol, Jessica Lundeberg, viola och John Löfgren, cello.
Publicerad: 10 mars 2008, 08:15

Konsert
Amandakvartetten, den Malmöbaserade stråkkvartetten som under sina 15 år utvecklats till en institution inom det skånska kulturlivet, fortsätter att utforska ny mark.
 
Genom den nu aktuella föreställningen "Längtan och gummistövlar" samarbetar gruppen med den från Ystadstrakten välbekanta sångerskan Maria Svedebring.

Resultat har blivit en föreställning i vilken poesi och musik med ett brasilianskt och nordiskt tonspråk i centrum agerar i samklang under temat längtan. Egna betraktelser, såväl som tolkningar av Gustaf Fröding och Tage Danielsson, levereras underfundigt ackompanjerade av de stundtals hypnotiska ljudmattorna.

För Amandakvartetten, som allt sedan 1993 effektivt befunnit sig i gränslandet mellan konstmusik och mer folkligt inspirerade tongångar, passar denna nya temaburna form mycket bra.

Maria Svedebring har tillsammans med musikern och maken Jens Friis-Hansen under tio år framgångsrikt figurerat i otaliga musikaliska konstellationer. Deras kulturella uttryck har varierat från barnteater med Blå Kosmos till övertonssång i internationella sammanhang samt "Goodnight, Sun" i Västra Hamnen, där Malmöborna varje sommar mött solnedgången till musik.

I "Längtan och gummistövlar" får Maria generöst utrymme till att färga de brasilianska folkvisorna med både hjärta, poetisk nerv och teknisk briljans speciellt de gånger övertonssången tillåts ta plats.

Amandakvartetten är i vanlig ordning följsam och så där lurigt experimentella utan att aldrig mista kontakten med publiken på ett vis som enbart de förmår. Obehindrat hoppar föreställningen från brasiliansk musik framförd på violin, till abstrakt poesi samt vardagsnära betraktelser och skånsk folkmusik.

Vad som fungerar mindre bra är Åsa Håkanssons textburna partier, under vilka hon stundtals anser sig behöva berätta vad det hela handlar om, i stället för att lita på det hon säger eller nyss sagt.

Väl tillbaka vid fiolen är hon dock åter bländande och likt sina medmusikanter smittsamt lekfull i en föreställning som, trots temat, inte får oss i publiken att längta bort det minsta.


Michael Högberg